Jennifer Brown

Det finns artister som måste synas i media varje vecka för att inte bli bortglömda – eller utbytta mot nya förmågor. Och så finns det artister av oersättliga sorten. Artister som det bara finns en av. Artister som Jennifer Brown. Det har gått snart sex år sedan hennes förra album, Home, släpptes. Men, som alla goda ting, är det värt all väntan. Albumet tar det bästa ur 60- och 70-talet in i det sena 2000-talet. Albumet har växt fram med en utgångspunkt i gammal soul och lyxiga arrangemang som lyfter fram det bästa ur hennes röst. Peter Kvint har producerat, Ronnie Lahti har mixat och stråkar och blås har spelats in i den anrika Atlantissstudion. Det är ett kvalitetsalbum med lång livslängd och många potentiella singlar och kommer att marknadsföras därefter.

Detta är också albumet där en cirkel sluts. Efter sin debut 1994 fick Jennifer höra att hon sjöng som de stora soulsångerskorna. Att hon lät som om hon ”varit med” längre än hon hade. I dag tillhör hon de stora och HAR upplevt allt själv. Det märks på sången, låtarnas innehåll och hennes varma, avslappnade och livsbejakande utstrålning.

Jennifer Brown har jobbat med en varierad musikalisk palett sedan albumdebuten med Giving You The Best (1994). Hon har gått från soulballader och modern R&B, via akustisk singer-songwritermusik till melodisk radiopop. Framgångarna har varit stora, både lokalt och internationellt.

– I början av karriären är man ofta naiv och tycker allt är kul och stort, konstaterar hon. Efter några år är det å andra sidan lätt att man börjar överanalysera och planera. Det är då man löper risk att bli lite cynisk. Och det var för att undvika det som jag började samarbeta med Billy Mann och gjorde Vera (1999). För att hitta det genuina, opolerade. Jennifer gjorde Home (2003) med en liknande attityd. Därefter gjorde hon som hon alltid gör när allt turnerande och all promotion avslutats efter ett album: reser, för att lämna plats för ny inspiration.

– Jag kan inte bara gå in och skriva ett nytt album – jag måste leva för att ha något att berätta, konstaterar hon.

Jennifer spenderade mycket tid i USA, både New York och San Francisco, samt reste till Indien. Väl hemkommen till Sverige fick hon erbjudande om att spela en av nyckelrollerna i Förortsungar och var således filmaktuell 2006. Därefter blev hon gravid. Då hon blev mamma hade hon demoinspelningar för ett helt album färdiga. Därefter stannade hon hemma med sin dotter i ett och ett halvt år. Och när det var dags att dra igång karriären igen, kände hon att hon stod inför ett vägskäl. De låtar hon skrivit var förvisso starka. Men som nybliven förälder kommer man i kontakt med reflektioner och känslor som inte funnits i ens liv tidigare. Till och med sentimentaliteten var mer verklig. Hon var inte densamma.

Jennifer insåg att hon ville jobba med ett bolag som hade en helhetskoll och hade en personlig relation till sina artister. Hon skrev skiv- och managementavtal med Lionheart, som förstod hennes idéer och lovade att inte stressa fram något. Hon kontaktade därefter producenten Peter Kvint, vars arbete hon länge beundrat på avstånd. Att Kvint inte är en producent som i första hand förknippas med soul, skulle dessutom kunna resultera i ett spännande samarbete.

– När vi träffades spelade jag upp mina idéer och nämnde mina idéer. Han gick genast igång på dem.

Väl medvetna om att man kan diskutera koncept i all evighet, men att det är låtarna som räknas, valde de att testa att skriva en låt tillsammans. Kemin var omedelbar och resulterade i Never Been Here Before. Efter det uppstod ett närmast euforiskt kreativt flöde som inte upphörde förrän albumet var klart.

Både musik och text har skrivits på plats i Peters studio och mycket har en vintage-känsla. Här ekar det av klassisk soul från Motown och en popestetik från den tid då schlager innebar orkesterarrangemang och radiopopen ofta var signerad Burt Bacharach. I en tid då det är lätt att spela in en platta hemma i sovrummet, har de gjort en lyxig produktion som osar tidlöshet och kvalitet.

Andrasingeln, Mr Running Man handlar om alla kostymklädda män som är slavar under tiden, karriären och pengarna och aldrig hinner stanna och känna efter.
Avslutande Never Give Up On Love har en upplyftande känsla av tillförsikt som stannar långt efter att albumet ekat ut. Däremellan tas vi med på en resa av känslor, tankar, melodier och läckra musikaliska detaljer. Och Jennifer sjunger som aldrig förr. Ett bra exempel är Melodifestivalsbidraget, Never Been Here Before: en glittrande ballad med dramatiskt anslag som visar hela hennes register som vokalissa. Och signalerar hennes självklara återkomst till soulen.

– Låten passar lika bra på albumet som i Melodifestivalen eftersom den är så mycket ”jag”, konstaterar hon. Den är så stark, naturlig och tydlig i språk och form, att det bara handlar om uttryck. Det känns också kul att det är den första låt Peter och jag skrev tillsammans. När albumet var klart gick vi tillbaka och förädlade den en smula. Det kändes som att stämpla ut med uppdraget slutfört, ler hon.

Intressant artistkarriärer går alltid i cykler. Vad som är rätt vid ett tillfälle kan kännas konstruerat några år senare. Och tvärtom. Jennifer Brown har alltid vågat lita på sin intuition. Hennes grundinställning är att allt är möjligt, även om det sker i nya former, under andra omständigheter. Med Vera trotsade hon mångas råd och plockade av sig manteln som Sveriges souldrottning. Och fick sina största framgångar. Nu är hon redo att axla manteln igen. Och ni får hålla med om att den sitter ännu bättre på henne i dag.